Min systers tankar!

Finaste storebror. När du bad mig att skriva för din blogg om mina tankar, känslor och processer relaterade till din könskorrigering var det självklart, men inte helt lätt. Jag vill så gärna få med allt! Jag inser att det blir svårt, här kommer ett urval :)

När Zack för ganska exakt ett år sedan berättade om att han funderade på att göra en könskorrigering var det självklart att jag stödjer honom på alla sätt jag kan. Det är och har varit ett känslosamt år på flera sätt. Framförallt känner jag en enorm glädje och kärlek! Jag ser hur mycket bättre Zack mår och det värmer enormt.

Jag har också blivit enormt glad över den nästan enbart positiva respons som Zack mött från familj, vänner, släkt, på arbetsplatsen och i andra sammanhang. Ett respektfullt bemötande är inget en bör vara tacksam över utan det ska vara en självklarhet. Men tyvärr lever vi i ett samhälle med allt för många förtryckande och diskriminerande normer och maktstrukturer. Jag är innerligt glad över det stöd som omger Zack. Glädjen och kärleken har för mig utan tvekan varit det som fyller den större delen av känslorna i relation till Zacks könskorrigering.

Andras berättelser och erfarenheter är och har varit ett stöd för Zack i hans process och för oss som står honom nära. Jag skriver för Zack men också om det på något sätt kan vara ett stöd för andra som kan relatera till erfarenheterna. Med den utgångspunkten skriver jag därför lite mer i detalj kring vissa delar som på ett eller annat sätt varit ”jobbiga”. Men jag vill verkligen poängtera att de aspekterna är och har varit en ytterst liten del av det senaste året.

Mitt intresse för hur konstruktioner kring kön relaterar till makt och normer genomsyrar mitt liv - personligt, akademiskt, aktivistiskt och yrkesmässigt. Jag föreställer mig inte att jag är opåverkad av samhällets könsnormer men jag hade inte förväntat mig den process som satte igång ungefär en månad efter att Zack berättade om könskorrigeringen. Jag kände en sorg över att jag inte längre, aldrig mer, skulle ha en syster. Till en början var det som att jag sörjde att inte längre ha en syster. Och sedan började utforska känslorna och upplevelsen av att ha en bror. Nu när jag skriver det här ett år senare känns sorgen redan avlägsen.

De delar som jag har behövt processa har nog främst varit de aspekter där jag själv haft en identitet i relation till vilken könstillhörighet Zack har. Jag har växt upp med en syster och jag har varit moster. I den värld vi lever i spelar den könade upplevelsen en roll, det präglar hur vi blir uppfostrade, bemötta, lästa osv. Jag märkte att när jag skulle säga att jag har en bror speglar det inte de erfarenheter som det har gett mig att växa upp med en syster. Erfarenheter som jag haft just utifrån att ha växt upp med en syster frånskrivs mig på något sätt. I början var jag lite fundersam om jag skulle säga hon och min syster när jag pratade om Zack i förfluten tid, men ändrade snabbt till att konsekvent benämna Zack som min bror och han/honom. Det har mest varit en vanesak och nu känns det självklart.

Zacks namnbyte var också en känslomässig process. Även om jag från början kände att Zack var ett namn som jag kunde relatera till min bror var det inte helt enkelt att skifta namn. När det väl blev dags insåg jag att jag någonstans omedvetet hade tänkt att namnbytet inte skulle ske ”slutgiltigt” från en dag till en annan, utan att det på något sätt skulle ske lite fram och tillbaka. Så var det ju självklart inte, även om jag sa fel ibland i början. Till en början kändes det ganska märkligt och ovant att använda Zack som tilltalsnamn till min bror. Det kändes också sorgset att inte använda hans gamla namn eftersom jag inte hade samma känslomässiga band och historia med namnet Zack som hans tidigare namn. Men även det har mest varit en vanesak, jag behövde lite tid på mig att vänja mig och justera men nu känns också detta självklart.

Jag och Zack har alltid rört oss i lite olika delar av flat och queer kretsar/sammanhang, vi har olika perspektiv, kunskaper, erfarenheter och (politiska) engagemang. I den här processen har vi på ett väldigt fint sätt mötts och jag skulle nog säga kommit varandra ännu lite närmare, även om vi alltid stått varandra nära. Vi delar erfarenheter och kunskaper, läser texter tillsammans och försöker klura ut medicinska termer, vi tipsar varandra om bloggar, filmer osv. och möts kring genus- och sexualitetsfrågor på ett nytt sätt.

Onekligen intresserar mig Zacks process inte bara som syster utan också som genusvetare och politiskt aktiv. Aspekter i den här processen som jag tidigare läst om eller tagit del av utifrån andra positioner än som syster ger nya erfarenheter, kunskaper och perspektiv genom att vara syskon i en sådan här process. Inte minst innebär den här processen och att jag får ökad kunskap om hur processen kring könskorrigering fungerar att jag blir ännu mer upprörd över det än tidigare. Det är inte en nyupptäckt ilska över systemet men den späs på ännu mer. Visserligen är jag glad över att Zack känner att han i stort fått ett positivt bemötande och har en positiv upplevelse av de personer som han träffat i vården, till skillnad från många andra personers upplevelser i min närhet. Men frustrationen över att Zack behöver diagnostiseras och att bevittna hans frustration över väntan på vård är stor.

Men framförallt är jag glad över att följa dig på din resa Zack. Minns du när jag red på din rygg i Finland och du frågade vem som är världens bästa syskon? Du såklart, svarar jag då som nu. Jag älskar dig så innerligt mycket och du inspirerar mig, som du alltid har gjort. Jag är stolt över att vara din syster, du är en så varm, fin, kärleksfull, stark, sårbar, vacker, fantastisk person och bror. Jag ser fram emot att ta del av alla fysiska förändringar som du snart kommer att börja genomgå :) Finns alltid här för dig <3

Det går att skriva mycket mer, men det var allt för den här gången!