En vecka till opetation!!

Fan!!! Hade suttit och skrivit ett inlägg och så försvann den!! 🙈😭 Ska försöka skriva ihop en ny här... Inläggen brukar ta någon timme eller så att skriva och fixa till. Hmm...

Nu är det bara en vecka kvar till op!! Woohoo!!! 💥 Men guuuuuud vad tiden går låååååångsamt!! Skulle lätt kunna hoppa till nästa tisdagkväll nu. Men jag försöker hitta något för att skingra tankarna så gott det går.

Jag har haft väldigt länge tid väldigt svårt att sova. Kan inte komma ihåg när jag sovit en hel natt och vaknat upp utvilad på morgonen. Men nu sover jag ännu sämre än vanligt! 😳 Det är för mycket som snurrar där uppe just nu men det inga orolighets tankar eller nervositet som spökar, eller lite nervös e jag nog, men bara bra nervös. :) Det är mest tänkt-hur-det-bli-efter-op-tankar! Att snart e dagen D här!! 👏 Svårt att hitta lugn att somna och fortsätta sova matten igenom.

Jag har fått en del frågor om hur kidsen hantera hela operations situationen. Min yngsta som är 5 år förstår att jag ska opereras och att jag kommer vara borta i några dagar men förstår inte riktigt innebörden av det hela. Så han är ganska soft med de hela. Men han brukar fråga pappa är det idag du ska få din nya snopp? Haha, han e så skön.

Min äldsta som är 7 år, hanterar det sådär. Han säger inte mycket men jag känner av att han tänker på det mycket. Han är orolig, gnällig och behöver mycket ompyssling just nu. Öser extra mycket kärlek. Han har flera nätter på raken kommit till min säng (vilket han vanligtvis aldrig gör).

Jag låter de mesta gnäll bara vara och istället ge honom positiv uppmärksamhet. Inte tjafsa om små saker. Det här gnället som är nu är inget "vanligt" gnäll, han är super känslig, går något fel eller bara något som inte är bra bryter han ihop. Så är han inte vanligtvis.

Det handlar inte om att det är just den här operationen som jag ska göra, jag skulle kunna operera min arm och han skulle reagera likadant. Det är just de ATT jag ska opereras.

Skolan och alla närmaste är informerade om läget, har även pratat många gånger med honom att om han vill prata om operationen eller om han känner han sig orolig/glad/arg eller bara undrar över något så finns jag här för att lyssna. Om han inte vill prata med mig, så prata med någon annan vuxen eller kompis såklart. Så fort vi ska åka och träffa kompisar är det första han berättar när vi kommer dit är att jag ska opereras. Men det är väl han sätt och handskas med hela situationen och då får det vara så här nu för hans skull. Pepprar kidsen med extra mycket kramar och kärlek. Han är en kopia av mig, tänker och funderar mycket, pratar inte allt för mycket om det heller!

Jag ser självklart ett mönster på hans humör och hur han blir när det närmar sig operation, han har reagerat likadant vid tidigare operationer. Sedan när jag kommit hem efter op och de mesta lagt sig börjar han sagt komma tillbaka till sitt "rätta" jag.
Gäller bara ha en öppen dialog med kidsen och det var något jag sa från början innan jag påbörjade min transition. Att vi vuxna inte skulle hyschar ner eller håller visa saker "hemliga" från kidsen. Utan en öppen dialog och att ta förändringarna i deras takt utan att stressa eller försöka pressa på. Tror att just de här har gett oss alla tre väldigt mycket!

Trevlig kväll på er alla!
Må gott! 🌨