1 månad post-op fallo

Vet inte ens vart jag ska börja, är så frustrerad och trött över min situation, alltså allt som har med operationen att göra. Jag säger som en bekant sa till mig att det känns att det finns en gräns på hur mycket jag kan/får klaga på min egen situation, då jag själv valt att göra denna operation. Att folk inte orkar lyssna längre.
Men samtidigt är detta inget val, det finns ingen annan väg att gå p g a att jag mått dåligt över hur det var innan operationen. Hur jag såg ut mellan benen, jag saknade något som inte fanns där. Var idag ett par timmar på jobbet och det var skönt för några timmar att tänka på något annat än mitt kön, fast samtidigt är min dysfori kring min snorre ganska hög i mellan åt. När jag har kallingarna på mig så ser de bra ut, jag är nöjd hur det ser ut men så fort kallingarna ryker påminns jag om mitt resultat och besvikelsen sköljer över mig.

Jag var på KS idag för att träffa en läkare för att diskutera hur jag känner kring operationen samt visa mitt sår som varar. Fick ännu en antibiotikakur utskriven och en odling gjordes. Han beklagade att jag inte fått en tid tidigare då läkningsprocessen varit så utdragen och att inte jag fått papper hemskickade för min sjukskrivning.
Jag tycker eftervården efter denna operationen är mycket sämre denna gång än tidigare, Carro den gamla ssk hade mycket bättre koll på läget och man kunde alltid höra av sig till henne. Hon hade mer kompetens, eller det kanske hon inte hade men de kändes att hon hade mer koll på läget. Jag vet inte om den nya ssk inte riktigt blivit varm i kläderna ännu.

Sen ville jag prata om resultatet och vilka alternativ jag står inför för att kunna gå vidare men denna läkare kunde inte alls svara på några frågor och hänvisade hela tiden till Hannes (en annan läkare). Han sa att om jag pratat med Hannes hur jag känner så går det nog att ordna så att jag blir nöjd med sorren. Jag berättade för läkaren idag att jag redan efter första operationen pratat med Hannes att jag inte var nöjd med resultatet och att jag var orolig över hur bred och tung snorren var. Att Hannes hade sagt att detta går utan problem att fixas till vid denna operation.
Frågade då eftersom han, läkaren jag träffade idag var med under senaste operationen med Hannes att dem borde sett att det inte blev någon större skillnad på omkretsen. Han sa att det är svårt att uppskatta hur mycket man ska ta bort under operation. MEN PÅ RIKTIGT så måste dem ha sett att de ta mig fan inte blev den minsta skillnad!!! Frågade om tyngden, att staven inte orkar hålla upp snorren. Dem måste de också ha sett/förstått men då hänvisar han till Hannes igen. Frågade hur dem hade tänkt att jag skulle kunna ha sex med den, då svarade han ja den är lite tung. WHAT?!?!?!?!? Jag berättade då syftet till att operera in staven är för att kunna använda den för penetrerad sex och att de måste kunna bedöma/se på operationsbordet att detta inte kommer inte kunna gå. Även om en del svullnad går ner. Men återigen så kunde han inte svara på de. De jag kan göra är att prata med Hannes.
Jag ska träffa Hannes i Mars, jag frågade om jag hade en inbokad läkartid i Mars men det hade jag inte (SUPRICE, NOT!!!!), utan att det är Matilda som sköter detta. Jag frågade också hur stor sannolikhet är att tiden kan skjutas framåt från Mars och han svarade att risken finns alltid men det borde inte blir allt för lång väntat (det har jag inte hört förut) Han sa att jag kunde höra av mig till Matilda. Men Matilda är för tillfället på semester och återkommer i slutet at månaden! Ni förstår inte hur frustrerande detta e… Hur sjukt jobbig situationen är.

Sedan pratade vi om att jag trodde att Hannes skulle sy ihop min vagina när dem opererade in kulorna men att det inte gjordes. Då svarade han att det gör man inte på KS i Solna utan detta sker på Huddinge och görs på gyn och att detta är en annan operation i sig. Den här informationen har inte jag fått från Hannes. Det innebär att jag återigen måste ställa mig i den fucking jävla kön för att få en operationstid, han kunde självklart inte svara på hur längde jag behöver stå i kön och att jag idag inte står i kön då Matilda inte ställt mig i den eftersom inte den informationen kommit fram tidigare. Så detta innebär att jag har MINST två jävla operationer kvar!!!!! Jag trodde allvarligt att detta var min sista.

Nu undrar ni säkert om jag vart mina inopererade kulor finns. Kulorna är inopererad i mina yttre blygdläppar och jag har sedan tidigare opererat ”bort/stängt hållet (i vaginan) men att ”skåran” finns juh kvar. Skit svårt att förklara de här men att då under min snorren ser de typ ut som jag har kvar min vagina. Det ser inte ut som en ”riktigt” pung, som jag vill att det ska se ut.
Så nu måste jag vänta till att Matilda kommer tillbaka från sin semester och försöka få tag på henne och få en läkartid med Hannes och jag hopps att jag inte måste vänta i många månader på detta och sedan vänta på en ny operationstid för att fixa till snorren och även ställa mig i kö till gyn på Huddinge.

Jag vet att det blev sjuk långt inlägg och att jag inte kanske skriver dem mest positiva inläggen på sista tiden men de här e min vardag just nu. Jag vill inte suger coata något utan detta e vad jag går igenom, jag vill inte på något sätt få er att tro att jag vill att ni ska tycka synd om mig men jag kan inte försköna något heller. Jag vill inte heller skrämma andra transkillar med att inte göra denna typ av operationen utan detta är mina erfarenheter och min situation. För dig kan det bli en helt annan lyckad situation. Jag ångrar inte att jag gjort dessa operationer men är less på att alla inom sjukvården säger olika och att det är svårt att förhålla sig till allt när det blir så här. Samtidigt som det känns att jag inte kan klaga för mycket när jag själv ”valt” att sätta mig i denna situation. Trött på att mitt liv ska kretsa kring dessa operationer.

Varför jag började skriva i bloggen var väl för ett sätt att ventilerar mina egna tankar, trodde inte att så många skulle följa mig där. För sedan att få önskemål får följare att jag skulle gå över till ett insta konto istället för det är lättare att följa och hålla sig uppdaterade. Varför jag gjorde det var p g a att själv saknade någon att följa/få information om just någon som gjort samma underlivskirurgi framför allt här hemma i Sverige. Därför blir det inte alltid bara skrivet om gröna skogar och ängar utan detta är vad som sker.

Jag har försöker till mitt yttersta att inte ”blanda in” kidsen i mina, vet inte vilket ord jag söker efter men att jag försöker hålla modet och uppe för deras skull. Vara positiv och hitta på saker och umgås med varandra. Jag vill inte förlora massa år med dem p g a att mår dåligt över min situation.
Då har insta/bloggen blivit en skön ventil att få ut alla känslor och tankar kring allt. Det är självklart inte alltid jag lyckas med det. Sen är jag expert på att hålla inne mina känslor och inte alltid berätta hur jag mår och känner på riktigt. Mamma säger alltid att hon får reda på mer saker om mig via bloggen/insta än när vi pratar. Men jag har så mycket lättare att beskriva/berätta om allt i skrift än att prata om allt.
Det gäller också tjejen jag träffat att jag försöker att inte hela tiden fokusera på detta (operationer och resultat) men det är svårt, får sjukt dåligt samvete ibland över att allt kretsar kring mig och min snorre. Men hennes stöd har varit ovärderlig och sjukt skönt att ha och detta har gjort att saker och ting känts lättare ibland. Att hon inte lägger ner någon värdering kring min snorre och allt.